1610-1646 English William Dobson Locations William Dobson (March 4, 1610 ?C October 28, 1646) was a portraitist and one of the first notable English painters, praised by his contemporary John Aubrey as the most excellent painter that England has yet bred. Dobson was born in London the son of a decorative artist, and was apprenticed to William Peake and probably later joined the studio of Francis Cleyn. He is believed to have had access to the Royal Collection and to have copied works by Titian and Anthony Van Dyck, King Charles I chief painter. The colour and texture of Dobson work was influenced by Venetian art, but Van Dyck style has little apparent influence on Dobson. Van Dyck himself discovered Dobson when he noticed one of the young artists pictures in a London shop window. He introduced Dobson to the King, who had Dobson paint himself, his sons and members of the court. When Van Dyck died in 1641, Dobson probably succeeded him as sergeant-painter to the King, though proof is lacking. During the English Civil War Dobson was based at the Royalist centre of Oxford and painted many leading Cavaliers. His portrait of the future Charles II as Prince of Wales at the age of around twelve is a notable baroque composition, and perhaps his finest work. He also painted the Duke of York, Prince Rupert of the Rhine and Prince Maurice. Charles II when Prince of Wales, circa 1642 or 1643.Around sixty of Dobson works survive, mostly half-length portraits most of them dated from 1642 or later. The thick impasto of his early work gave way to a mere skim of paint, perhaps reflecting a wartime scarcity of materials. After Oxford fell to the Parliamentarians, in June 1646, Dobson returned to London. Now without patronage, he was briefly imprisoned for debt and died in poverty at the age of thirty-six. Dobson is regarded as a talented painter with a fine sense for colour and good powers of observation. However, an entirely English training such as Dobson could not be first rate in the early 17th century and he had technical weaknesses[citation needed]. There are examples of Dobson work at Tate Britain and the National Portrait Gallery in London and at several English country houses. The most comprehensive study of Dobson and his work is William Dobson, 1611?C1646 an exhibition catalogue written by M. Rogers for a 1983 exhibition at the National Portrait Gallery.  Related Paintings of William Dobson :. | The Artist, Sir Charles Cotterell and Balthasar Gerbier | Allegorical portrait of Charles II of England when Prince of Wales with a page on the right and the head of Medusa bottom left | Portrait of Endymion Porter | Portrat eines Marineoffiziers | Charles II when Prince of Wales |
Related Artists:
Viacheslav Schwarz
Australian,1838-69
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Alexander Keirincx
Alexander Keirincx (Antwerp, 23 January 1600-Amsterdam, 1652) was a Flemish Baroque painter who spent his later career in the Dutch Republic. He became a master in Antwerp's guild of St. Luke in 1619, and like his teacher Abraham Govaerts he initially specialized in small cabinet-sized forest landscapes in the manner of Jan Brueghel the Elder and Gillis van Coninxloo. Also like Govaerts, Keirincx's early works typically show diminutive history, mythological or biblical subjects within a Mannerist three-color universal landscape bracketed by repoussoir trees. However, during the 1620s his landscapes become increasingly natural. He lived in Utrecht and Amsterdam from 1628 until the end of his career, and made trips to England to decorate palaces for Charles I. The figures in his works were usually painted by collaborators such as Cornelis Poelenburg.[1] Keirincx worked primarily as an art dealer later in life.